Kapitel 1: Resan tar sin träsko.

Så, här står jag och kikar ut över staden från rådhusets topp, måsarna flyger långt därnere vid de dansande små människorna i rosagröna ninjatrikåer till musik av Loke.
En pizzeria stänger efter att deras anställda kastat frisbee med pizzorna vid vattnets rand, jag höjer huvudet mot den gassande solen, tar på mig mina perfekta nyköpta solbrillor och hoppar ner från den skyhöga byggnaden. Jag känner hur rocken fladdrar och jag gör en cool pose i luften precis innan jag landar med fötterna först, rätt ner i den asfalterade vägen.
Var är jag?
Jag är i Stockholm.
Sedan tittar jag upp mot solen igen och ser att den blockas av en av mina klasskamrater som faller rakt mot mig.

Sen slutar jag ljuga.
Det där var inte ens en dröm, det vara bara ljugeri, på lägsta nivå.

Jag är dock i Stockholm, och kommer vara det de närmaste 6 ½ veckorna (fram till sportlovet om det är lättare för somliga klockor att ringa.
För överdrivet nyfikna människor så kan jag lägga till att jag kommer ifrån en ö i östersjön som råkar vara mera känd som Gotland, eller Alcatraz enligt somliga av mina fellow folkhögskoleelever (fastlänningar som är fast i Fårössund, hohoho, sux2bThem).

Under de här 6 ½ veckorna ska jag praktisera på ett företag som heter Panorama Film, där de håller på med diverse teater och filmeffekter, och då menar jag fysiska, riktiga effekter. Nämnvärt pyroteknik, tyvärr finns det inget sällskapspel som heter "Den lille pyromanen" (än) som jag kunnat dra nytta av i mina yngre dagar för att kunna förbereda mig inför en sådan festlig sysselsättning. Nu är det ju naturligtvis inte bara pyroteknik som Panorama Film håller på med, utan även rökläggning, blötläggning, atmosfärsförändring younameit. Så håller dom ju naturligtvis på med att tillverka egna små fiffiga tekniska lösningar för att effekterna ska bli så visionsenliga som möjligt (om tvåhudra år slår jag vad om att dom kan peta hål i ozonlagret! >=D).

Om man gillade att bygga med lego när man var liten (including, but not limited to, mig själv), så är det här ett sjuhelsikes drömjobb, det vill jag lova!

Mina första tre dagar där har varit relativt lugna, mycket på grund av att jag i princip hoppade right into the action utan några större förberedelser, och för att jag inte har körkort (my bad, i båda fallen. Men det är kul att misstag finns, så man kan lära sig av dem). De andra som jobbar där, trevliga och erfarna människor, har dock haft fullt upp och fortsatt styra tåget som jag sakta men säkert börjar rida ikapp.

Slutsats: inom en snar framtid kommer jag vara mer stressad än vad som är synligt. Dock kommer jag att i åtminstonde ett halvår till vara lagom gramse på mig själv för att jag inte kan köra bil.

And now for the weater! Stockholm är svinkallt, kallare än på Gotland (där t.o.m. norrlänningar fryser), men det verkar bli lite varmare framöver, så det är lungt. Dock så har jag äntligen kommit fram till vad näshår har för funktion; att se till så man håller leendet uppe när man känner den kittlande sensationen av näshår som fryser fast i varandra.

Det var allt pladder för den här gången.
Ciao bella! =D