Dagen i gryning, vaknade jag ca en halvtimme innan klockan skulle ringa.
Ack, ve och vånda! Denna dag! Som knappt ens hade börjat... Efter en tids biologiskt "snoozande" drog jag slutligen röfven ur vagnen och satte fart med diverse morgonsysslor.
Mina matmödrar sov, och solen började sakta men säkert snigla sig uppåt på den klarblå himlen. En djup suck.
Tiden drar ihop sig likt komprimerad luft som inte vill ta sig ur slangarna.
*Benny Hill musik*
Meeeeeeeeeeeen mina damer och herrar, idag är det inte läge att vara opepp, för idag på morgonen så gjorde jag och Björn färdigt vår fina Robotsystem 70 replika som vi tog en saddams massa kort på! Och mitt i allt dyker en klasskamrat (aka, Becky) upp med sitt Crew och gjorde det dem skulle! =D Peppmeter... RIIISIIIING!! Sedan droppar bomben.
*end Benny Hill musik*
Vi ska ut på golvet och rigga. "Ja förfan, det bidde en prima avslutning!" tänkte en underlig liten filmarbetare (moi ), men sen kommer vemodet. Dags att säga "Buh-Bye" till halva gänget, Hasse, Viktor, Anna, Christina och Wilda (Hunden) (Owe vart inte där, så han fick en sparkhälsning via Viktor, MUHA!).
Det gjort, med en hundkyss på näsan och många kramar och sparkönskningar, så beger vi oss ut, till McDonalds för att käka, Björn, Gusten, Johan och jag (vi hann ju inte käka innan vi stack, nåja, McD kan man väl klaga på, om man är kräsen).
10 minuter senare.
On the road again
Goin to places I have never been.
Japp, en bilfärd senare var vi på plats vid något filmhus där en mycket trevlig inspelningsledare vid namn Joakim befann sig (inget märkvärdigt med det, jag råkar bara tycka att han är en väldigt cool inspelningsledare, inte så underligt dock, han är ju från Götet! =D).
And in front of us låg nu många timmar av riggande av en FÖRBENAD luftkanon som skulle vara med i en reklamfilm (heaven knows what).
Stånk, stön och könsord kommer jag säga varje gång jag ser något som jag kan knyta an till den (även om jag kanske inte är den som blev mest irriterad, jag blev inte så överdrivet synligt irriterad i vilket fall, så whatever).
Å den funká te slüt så jag gillar den endå. =)
Last call! On the rocks!
Jag ser mig själv gå i slowmotion mot dörren ut mot gatan, om en vecka är jag tillbaks i skolan som en elev igen.
En Jävligt Nyhändig, Pepp, och Pro(-wannabe) elev!
Så tog man farväl av Johan, Gusten och Björn också. Tråkigt, men thats life, Yeah. B)
Nu ska jag hem och experimentera med nästan allt jag lärt mig (kanske dröjer ett tag innan jag snickrar ihop en gasolkanon, menmen).
Slutord:
Stort tack till alla på Panorama Film- och Teatereffekter! Nästa gång vi ses ska jag fanimig ha körkort! =D
Sista praktikinlägget, epilog i övermorrn. Ciao Bella! =D
fredag 20 februari 2009
lördag 7 februari 2009
Kapitel 2: Soooooolskeeeeeeeeen!!!!!!!!
... Eller som dödliga säger; Halvlek.
Jag hade från början tänkt skriva veckovis, men det sket sig, men nu är det dags, den - kanske liiite mindre - spännande fortsättningen aaaaaav:
DATADARATTATAAAAAA
Ett slaktarbarns berättelse!!
This has happened (detta har hänt): Inte långt efter att min resa tagit fart så var det dags att för första gången ge mig ut på det riktiga golvet i den vilda filmjungeln. Det var en reklamfilmsinspelning som handlade om klimatet. Vi kom dit ca 5 eller 6 på morgonen, minns inte särskillt väl... Förrutom allmän hjälpreda och observerande praktikant, så blev jag också tilldelad det tunga ansvaret att vara Första Cracker (inte en knarkreferens, en cracker är en söt liten rökmaskin, söt, men tung...). Mmmhmmm, howdyalikeTHAT! >=)
Och inspelningen rullade vidare, vi alla slet som hundar för att nå de magiska orden "Tack för idag", och när vi hörde dem, var det fortfarande ca: 1 ½ - 2 timmars nedriggnings/städnings/packnings -tid kvar. När allt det slutligen var färdigt, insåg jag med ens att jag inte sett solen på hela dagen, och att jag just jobbat ca 20 timmar (mer eller mindre) i sträck!
Det var då jag förstod varför alla ställer sig frågan "vad fan i helvete är det jag håller på med", det är helt enkelt för att man älskar det här, hur mycket man än klagar och gnäller, så är man kvar i branchen för att man är galen av kärlek till filmskapandet. =)
Några veckor senare, kunde vi hitta den färdigställda reklamfilmen på hemsidan youtube, men det hände ganska mycket saker innan dess.
Japp, grejjer hände det så in i norden, men det ids jag inte nämna med tanke på att det skulle ta för lång tid att skriva/läsa, så istället hoppar jag DIREKT till gårdagens (fredag) händelser med inslag av lite joxx från torsdagen, då vi packade iordning för fredagens frysjobb (på en del tidigare produktioner har vi eldat och sprängt, som jag kallar eld- respektive sprängjobb, översätt för fan inte det sistnämnda till engelska!) i ICA studion, där de spelar in alla ICA reklamer. Thats right folks, jag har träffat ICA-Stig och de andra två (eller snarare, skådat...), tyvärr är jag fortfarande alldeles för kändiskåt för mitt eget bästa, så jag blev skitnervös vilket jag lyckades dölja de första gångerna vi fick ögonkontakt med hjälp av mina solglasögon (som jag bar inomhus) och min tandpetare i käften, vilket fick mig att se lagom skum ut vilket inte gav mig så många andra sätt att kommunicera på än att nicka lite coolt samtidigt som han gjorde likadant.
Sen fick jag slut på tandpetare och brillorna orkade jag inte ha framme så resterande ögonkontakter med Hans Mosesson (ICA-Stig) blev bara jävligt pinsamma... Great work till mig själv... Jag blir oftast inte nervös inför nya människor, men folk som jag respekterar alldeles för mycket (och speciellt skådespelare) är jag en sådan jävla sucker för om jag inte hunnit vänja mig klokt vid dem...
Just ja, för att återgå till det vi skulle göra där, vi skulle frosta ner ett frysrum, vilket vi gjorde med en fiffig liten paraffinmaskin (okej, jag erkänner, den var ganska stor och tung) och diverse andra saker. Jag vill bara nämna också att paraffin är (för de oinvigda), vax. Så jag tackar fan för att vi inte behövde städa den biten efter oss (vax har en tendens att vara skitjobbigt att få bort)... @_@ Så det gjorde vi på förmiddagen, och sedan fick vi SFX-are absolut ingenting annat att göra än att hänga och vara tillgängliga de kommande sju timmarna.
Jag har kommit fram till att man aldrig ska lämna mig ansvarslös i mer än en timme, för efter det börjar jag få en massa idiotiska idéer och tankar, som mina arbetskamrater Viktor och PRAO-eleven Rasmus ofrivilligt fick ta del av.
I blame society...
Det var visserligen ganska kul, men jag insåg att sen när det var dags att jobba, så hade jag ingen koll på vad som hände runt omkring mig, but now I know how to prevent that. ~_~
MUHAHA! Jag är en sneaky bastard, oh yes indeed. B)
Nu har jag förövrigt varit i Stockholm i liiiiite över en månad, och det är sant, jag börjar längta hem...
Inte för att jag ogillar hufvudschtaaaaden, men det är så mycket jag planerar att göra när jag kommer hem som jag inte kan göra här (övningsköra, ta körkort, göra fula filmer, lite annat, börja träna kempon igen osv.), däremot så dras jag nu med frågan, ska jag stanna kvar även vecka 9, om jag gör det så kommer jag:
Fördelar
Få delta på en pyroteknikkurs i Skellefte (jag vet inte varför det stavas Skellefteå, men för att undvika norrlänningars vrede, skippar jag Å:et.
Kommer kunna på premiären av De Tre Musketörerna på Stadsteatern och kanske någon annan föreställning.
Få lite extra fritid i civilisationen.
Slippa en massa sportlovsjobb (häääähäääää, jag vet att mina päron läser det här, sux2beThem)
Nackdelar
Pinas varje jävla dag och natt över att vilja åka tillbaka till ön och sova i mitt eget hem.
Ifall solen dyker upp för första gången på 3 veckor kan igen kan jag inte springa 200 meter från mitt hem och skrika "SOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO
OOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOL!" ( det har hänt redan en gång, inte att jag skrek det där, men att solen inte visade sig på 3 veckor, och fyfan vad jag nästan blev deprimerad av det... Hade jag varit på Gotland hade jag iallafall kunnat vara ensam med min väderrelaterade depression).
Det lustiga är att alla fördelssakerna kan jag göra senare på året (förrutom pyrokursen och lite annat), och jag tror endå det lutar åt att jag kommer vara kvar en vecka, om jag har ett säkert boende dvs.
Slutord:
Sedan jag kom till Stockholm har mitt DVD bibliotek mer än fördubblats (och plånbok mer än halverats... Okej, det där var inte riktigt sant, inte sant alls faktiskt)! >=D
Slut för den här gången.
Jag hade från början tänkt skriva veckovis, men det sket sig, men nu är det dags, den - kanske liiite mindre - spännande fortsättningen aaaaaav:
DATADARATTATAAAAAA
Ett slaktarbarns berättelse!!
This has happened (detta har hänt): Inte långt efter att min resa tagit fart så var det dags att för första gången ge mig ut på det riktiga golvet i den vilda filmjungeln. Det var en reklamfilmsinspelning som handlade om klimatet. Vi kom dit ca 5 eller 6 på morgonen, minns inte särskillt väl... Förrutom allmän hjälpreda och observerande praktikant, så blev jag också tilldelad det tunga ansvaret att vara Första Cracker (inte en knarkreferens, en cracker är en söt liten rökmaskin, söt, men tung...). Mmmhmmm, howdyalikeTHAT! >=)
Och inspelningen rullade vidare, vi alla slet som hundar för att nå de magiska orden "Tack för idag", och när vi hörde dem, var det fortfarande ca: 1 ½ - 2 timmars nedriggnings/städnings/packnings -tid kvar. När allt det slutligen var färdigt, insåg jag med ens att jag inte sett solen på hela dagen, och att jag just jobbat ca 20 timmar (mer eller mindre) i sträck!
Det var då jag förstod varför alla ställer sig frågan "vad fan i helvete är det jag håller på med", det är helt enkelt för att man älskar det här, hur mycket man än klagar och gnäller, så är man kvar i branchen för att man är galen av kärlek till filmskapandet. =)
Några veckor senare, kunde vi hitta den färdigställda reklamfilmen på hemsidan youtube, men det hände ganska mycket saker innan dess.
Japp, grejjer hände det så in i norden, men det ids jag inte nämna med tanke på att det skulle ta för lång tid att skriva/läsa, så istället hoppar jag DIREKT till gårdagens (fredag) händelser med inslag av lite joxx från torsdagen, då vi packade iordning för fredagens frysjobb (på en del tidigare produktioner har vi eldat och sprängt, som jag kallar eld- respektive sprängjobb, översätt för fan inte det sistnämnda till engelska!) i ICA studion, där de spelar in alla ICA reklamer. Thats right folks, jag har träffat ICA-Stig och de andra två (eller snarare, skådat...), tyvärr är jag fortfarande alldeles för kändiskåt för mitt eget bästa, så jag blev skitnervös vilket jag lyckades dölja de första gångerna vi fick ögonkontakt med hjälp av mina solglasögon (som jag bar inomhus) och min tandpetare i käften, vilket fick mig att se lagom skum ut vilket inte gav mig så många andra sätt att kommunicera på än att nicka lite coolt samtidigt som han gjorde likadant.
Sen fick jag slut på tandpetare och brillorna orkade jag inte ha framme så resterande ögonkontakter med Hans Mosesson (ICA-Stig) blev bara jävligt pinsamma... Great work till mig själv... Jag blir oftast inte nervös inför nya människor, men folk som jag respekterar alldeles för mycket (och speciellt skådespelare) är jag en sådan jävla sucker för om jag inte hunnit vänja mig klokt vid dem...
Just ja, för att återgå till det vi skulle göra där, vi skulle frosta ner ett frysrum, vilket vi gjorde med en fiffig liten paraffinmaskin (okej, jag erkänner, den var ganska stor och tung) och diverse andra saker. Jag vill bara nämna också att paraffin är (för de oinvigda), vax. Så jag tackar fan för att vi inte behövde städa den biten efter oss (vax har en tendens att vara skitjobbigt att få bort)... @_@ Så det gjorde vi på förmiddagen, och sedan fick vi SFX-are absolut ingenting annat att göra än att hänga och vara tillgängliga de kommande sju timmarna.
Jag har kommit fram till att man aldrig ska lämna mig ansvarslös i mer än en timme, för efter det börjar jag få en massa idiotiska idéer och tankar, som mina arbetskamrater Viktor och PRAO-eleven Rasmus ofrivilligt fick ta del av.
I blame society...
Det var visserligen ganska kul, men jag insåg att sen när det var dags att jobba, så hade jag ingen koll på vad som hände runt omkring mig, but now I know how to prevent that. ~_~
MUHAHA! Jag är en sneaky bastard, oh yes indeed. B)
Nu har jag förövrigt varit i Stockholm i liiiiite över en månad, och det är sant, jag börjar längta hem...
Inte för att jag ogillar hufvudschtaaaaden, men det är så mycket jag planerar att göra när jag kommer hem som jag inte kan göra här (övningsköra, ta körkort, göra fula filmer, lite annat, börja träna kempon igen osv.), däremot så dras jag nu med frågan, ska jag stanna kvar även vecka 9, om jag gör det så kommer jag:
Fördelar
Få delta på en pyroteknikkurs i Skellefte (jag vet inte varför det stavas Skellefteå, men för att undvika norrlänningars vrede, skippar jag Å:et.
Kommer kunna på premiären av De Tre Musketörerna på Stadsteatern och kanske någon annan föreställning.
Få lite extra fritid i civilisationen.
Slippa en massa sportlovsjobb (häääähäääää, jag vet att mina päron läser det här, sux2beThem)
Nackdelar
Pinas varje jävla dag och natt över att vilja åka tillbaka till ön och sova i mitt eget hem.
Ifall solen dyker upp för första gången på 3 veckor kan igen kan jag inte springa 200 meter från mitt hem och skrika "SOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO
OOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOL!" ( det har hänt redan en gång, inte att jag skrek det där, men att solen inte visade sig på 3 veckor, och fyfan vad jag nästan blev deprimerad av det... Hade jag varit på Gotland hade jag iallafall kunnat vara ensam med min väderrelaterade depression).
Det lustiga är att alla fördelssakerna kan jag göra senare på året (förrutom pyrokursen och lite annat), och jag tror endå det lutar åt att jag kommer vara kvar en vecka, om jag har ett säkert boende dvs.
Slutord:
Sedan jag kom till Stockholm har mitt DVD bibliotek mer än fördubblats (och plånbok mer än halverats... Okej, det där var inte riktigt sant, inte sant alls faktiskt)! >=D
Slut för den här gången.
söndag 11 januari 2009
Kapitel 1: Resan tar sin träsko.
Så, här står jag och kikar ut över staden från rådhusets topp, måsarna flyger långt därnere vid de dansande små människorna i rosagröna ninjatrikåer till musik av Loke.
En pizzeria stänger efter att deras anställda kastat frisbee med pizzorna vid vattnets rand, jag höjer huvudet mot den gassande solen, tar på mig mina perfekta nyköpta solbrillor och hoppar ner från den skyhöga byggnaden. Jag känner hur rocken fladdrar och jag gör en cool pose i luften precis innan jag landar med fötterna först, rätt ner i den asfalterade vägen.
Var är jag?
Jag är i Stockholm.
Sedan tittar jag upp mot solen igen och ser att den blockas av en av mina klasskamrater som faller rakt mot mig.
Sen slutar jag ljuga.
Det där var inte ens en dröm, det vara bara ljugeri, på lägsta nivå.
Jag är dock i Stockholm, och kommer vara det de närmaste 6 ½ veckorna (fram till sportlovet om det är lättare för somliga klockor att ringa.
För överdrivet nyfikna människor så kan jag lägga till att jag kommer ifrån en ö i östersjön som råkar vara mera känd som Gotland, eller Alcatraz enligt somliga av mina fellow folkhögskoleelever (fastlänningar som är fast i Fårössund, hohoho, sux2bThem).
Under de här 6 ½ veckorna ska jag praktisera på ett företag som heter Panorama Film, där de håller på med diverse teater och filmeffekter, och då menar jag fysiska, riktiga effekter. Nämnvärt pyroteknik, tyvärr finns det inget sällskapspel som heter "Den lille pyromanen" (än) som jag kunnat dra nytta av i mina yngre dagar för att kunna förbereda mig inför en sådan festlig sysselsättning. Nu är det ju naturligtvis inte bara pyroteknik som Panorama Film håller på med, utan även rökläggning, blötläggning, atmosfärsförändring younameit. Så håller dom ju naturligtvis på med att tillverka egna små fiffiga tekniska lösningar för att effekterna ska bli så visionsenliga som möjligt (om tvåhudra år slår jag vad om att dom kan peta hål i ozonlagret! >=D).
Om man gillade att bygga med lego när man var liten (including, but not limited to, mig själv), så är det här ett sjuhelsikes drömjobb, det vill jag lova!
Mina första tre dagar där har varit relativt lugna, mycket på grund av att jag i princip hoppade right into the action utan några större förberedelser, och för att jag inte har körkort (my bad, i båda fallen. Men det är kul att misstag finns, så man kan lära sig av dem). De andra som jobbar där, trevliga och erfarna människor, har dock haft fullt upp och fortsatt styra tåget som jag sakta men säkert börjar rida ikapp.
Slutsats: inom en snar framtid kommer jag vara mer stressad än vad som är synligt. Dock kommer jag att i åtminstonde ett halvår till vara lagom gramse på mig själv för att jag inte kan köra bil.
And now for the weater! Stockholm är svinkallt, kallare än på Gotland (där t.o.m. norrlänningar fryser), men det verkar bli lite varmare framöver, så det är lungt. Dock så har jag äntligen kommit fram till vad näshår har för funktion; att se till så man håller leendet uppe när man känner den kittlande sensationen av näshår som fryser fast i varandra.
Det var allt pladder för den här gången.
Ciao bella! =D
En pizzeria stänger efter att deras anställda kastat frisbee med pizzorna vid vattnets rand, jag höjer huvudet mot den gassande solen, tar på mig mina perfekta nyköpta solbrillor och hoppar ner från den skyhöga byggnaden. Jag känner hur rocken fladdrar och jag gör en cool pose i luften precis innan jag landar med fötterna först, rätt ner i den asfalterade vägen.
Var är jag?
Jag är i Stockholm.
Sedan tittar jag upp mot solen igen och ser att den blockas av en av mina klasskamrater som faller rakt mot mig.
Sen slutar jag ljuga.
Det där var inte ens en dröm, det vara bara ljugeri, på lägsta nivå.
Jag är dock i Stockholm, och kommer vara det de närmaste 6 ½ veckorna (fram till sportlovet om det är lättare för somliga klockor att ringa.
För överdrivet nyfikna människor så kan jag lägga till att jag kommer ifrån en ö i östersjön som råkar vara mera känd som Gotland, eller Alcatraz enligt somliga av mina fellow folkhögskoleelever (fastlänningar som är fast i Fårössund, hohoho, sux2bThem).
Under de här 6 ½ veckorna ska jag praktisera på ett företag som heter Panorama Film, där de håller på med diverse teater och filmeffekter, och då menar jag fysiska, riktiga effekter. Nämnvärt pyroteknik, tyvärr finns det inget sällskapspel som heter "Den lille pyromanen" (än) som jag kunnat dra nytta av i mina yngre dagar för att kunna förbereda mig inför en sådan festlig sysselsättning. Nu är det ju naturligtvis inte bara pyroteknik som Panorama Film håller på med, utan även rökläggning, blötläggning, atmosfärsförändring younameit. Så håller dom ju naturligtvis på med att tillverka egna små fiffiga tekniska lösningar för att effekterna ska bli så visionsenliga som möjligt (om tvåhudra år slår jag vad om att dom kan peta hål i ozonlagret! >=D).
Om man gillade att bygga med lego när man var liten (including, but not limited to, mig själv), så är det här ett sjuhelsikes drömjobb, det vill jag lova!
Mina första tre dagar där har varit relativt lugna, mycket på grund av att jag i princip hoppade right into the action utan några större förberedelser, och för att jag inte har körkort (my bad, i båda fallen. Men det är kul att misstag finns, så man kan lära sig av dem). De andra som jobbar där, trevliga och erfarna människor, har dock haft fullt upp och fortsatt styra tåget som jag sakta men säkert börjar rida ikapp.
Slutsats: inom en snar framtid kommer jag vara mer stressad än vad som är synligt. Dock kommer jag att i åtminstonde ett halvår till vara lagom gramse på mig själv för att jag inte kan köra bil.
And now for the weater! Stockholm är svinkallt, kallare än på Gotland (där t.o.m. norrlänningar fryser), men det verkar bli lite varmare framöver, så det är lungt. Dock så har jag äntligen kommit fram till vad näshår har för funktion; att se till så man håller leendet uppe när man känner den kittlande sensationen av näshår som fryser fast i varandra.
Det var allt pladder för den här gången.
Ciao bella! =D
Förord (Advarsel).
Nu är det ju inte så att jag är en så jättedjup internetmänniska, så många inlägg kan bli historiskt modifierade så att säga, och inte heller gillar jag Pepperoni. Mycket av det jag skriver kan vara genialiskt, annat kan vara total smörja (även känt från TV som; politik), så till denne som ödslar sin lilla tid på denna blog, jag tar inget ansvar för förlorad tid. Vunnen tid däremot, roffar jag åt mig så gärna. Känn er varnade, och enjoy the flight.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)